Satt i går tillsammans med min vän och kollega, Thomas Strandberg, och funderade på var vi kunde ha vår utställning "bara tusch". Det finns ett stort antal gallerier, men det ska vara på rätt ställe, i rätt tid och passa oss som personer också. Då blir det inte så lätt. Dessutom brukar det vara mer eller mindre svårt att komma in på gallerier. Väntetiden kan variera och alla tar procent på vinsten. En del mer, en del mindre. En del sköter marknadsföring, hängning och vaktandet av utställningen, andra inte.
Det är den mindre roliga biten av konstnärskapet, det roliga är att skapa. Resten kunde kvitta. Förr var det ofta en gallerist som skötte allt runt omkring och konstnären kunde fokusera på att skapa. Nu ska man kunna allt. Och går det bra så bör man ha egen firma (som jag) och då ska det bokföras och deklareras också. Det passar inte alla. Själv har jag något något jag kallar för blankettfobi, men tar hjälp av en revisionsfirma. Det finns hjälp, men det kostar, och det är få konstnärer som kan "leva" på konsten. Men man får ta det onda med det goda. Man målar inte för pengar. Man målar för att man inte har något val. Vetskapen om hur man skulle må utan möjligheten att få avreagera sig via konsten lämnar inget alternativ. Det lämnar bara möjligheter.
Låter "bara tusch" tanken få representeras av ännu en tuschbild. Denna gång av en gris. En galt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar